yoyhanna

O nej tänker ni säkert nu, har hon varit igång och tänkt nu igen... Nja inte riktigt, men jag har kommit på hur människor får olika betydelse. Jag pratade för ett tag sen med en som påstod att jag bara har ytliga vänner, vilket gjorde mig vansinnigt irriterad. Hur kan en person som inte känner mig påstå de? Därför frågor jag er som läser min blogg som är mina vänner om ni ser er själva som ytliga vänner till mig?

Men de var ju förståss inte enbart de jag skulle prata om, Utan jag tänkte faktiskt tillägna denna blogg till mina kära vänner. Kommer tyvärr inte räkna upp dem som jag inte känt så länge för då kommer den här bloggen bli föööör lång och man kommer tappa intresset ungefär............NU

Men jag tänker börja med den person som jag tror behöver de här mest just nu, Nämligen Martina, Som för tillfället befinner sig någonstans högt ovanför molnen på väg till Thailand, för att göra praktik där, Inte för att jag är avis eller så, Men jag vill också!!! Iaf Martina och jag har varit vänner lääänge men dessutom hemska rivaler ett antal gånger, tror att vi båda två kan säga att vi någon gång tänkt att man aldrig mer ska prata med den andra personen.. Åtminstone har jag tänkt de många gånger, Men trots alla bråk vi har haft fram och tillbaka och vänskaper fram och tillbaka så har vi nog på något vis kommit fram till att vi behöver lite energi från varandra någon gång ibland för att klara av alla med- och motgångar. Jag skulle nog sammanfatta de som att vår vänskap kan man varken leva med eller utan.

Nästa person är min underbara Ulli, Efter två ensamma år i småland då Ulli bodde uppe sthlm så fick jag en dag ett sms om att hennes kille hade gjort slut, vilket var väääääldigt förvånande men de är tydligen sånt som händer har jag hört. Jag och ulli har känt varandra sen vi var typ jättesmå, har för mig att de är innan lekis eftersom våra mammor var barndagvårdare när vi var små, alltid hade vi en del kontakt eftersom hult inte är så vansinnigt stort... Ulli är en människa som jag aldrig skulle klara av att leva utan. Hon är den tjejen som jag kan ringa när som helst om vad som helst, och jag vet att jag har samma inverkan på henne annars hade hon inte ringt till mitt i natten i januari för tre år sen. Ulli är verkligen den bästa kompis som jag har någonsin kommer ha.. vi känner varandra så väl att vi inte behöver prata om hur vi mår.

Elin, Ja vad ska man säga om henne, Vi hade pratat några gånger under gymnasiet eftersom Martina och hon gick i samma klass, men vi har väl aldrig riktigt brytt oss om att lära känna varandra. Men så de året vi fyllde 20 allihop så var vi ju självklart tvungna att köpa något till Martina som förståss fyller år först av oss. Iaf.. Vi kom överens om att köpa något till Martina ihop, dessutom samåka ner till och hem från kalmar. Vilket då gjorde att vi började prata mer o mer med varandra över msn (detta underbara konversationsverktyg, vad skulle man göra utan de:P) Till slut visade de sig att vi båda hade brist på vänner och vi bestämde oss då för att hitta på en massa grejer tillsammans, efter att ha känt varandra något bättre under två månader så bestämde vi att åka till bulgarien ihop, och under reseplaneringen så bodde Elin så gott som hemma hos mig (underbar tid) efter att ha umgåtts varje dag i flera veckor så insåg vi att vi typ inte klarade oss utan varandra och måste ständigt hålla oss uppdaterade på de senaste hos varandra. De händer ju inte så himla mycket alltid, efter ungefär lika många timmars sömn, uppvaknande och frukost och göra sig i ordning för dagen så inser man typ att hela dagen har gått och man har inte fått ett skit gjort.. Skillnaden där mellan Elin och mig är att efter för många sådana dagar blir jag hyperaktiv och börjar städa och diska till allt är kliniskt rent, åtminstone när jag är hemma, Som jag upplever de så är Elin inte sådan, Hon tycker verkligen inte om att diska, för de tar ju sååå lång tid, Vi har iaf ett gemensamt mål hon och jag, att någon gång i framtiden skaffa diskmaskin, vare sig den är elektrisk eller är en snygging på två ben med inbyggd diskmaskin, så ska vi ha en diskmaskin. Då måste jag ju bara berätta när jag var uppe och hälsade på vänner i västerås i början av året och var ensam hemma hos dem, fick världens ryck och började diska (detta är då två killar i en ålder runt 23 som enligt dem själva precis flyttat in, när de bott där i någon månad kanske) samordnade lite saker och till slut visade de sig att de faktiskt hade ett kök under all bråte, När vi senare på kvällen åker hem till en utav killarnas föräldrar sig så får jag en ny stämpel, jag är nämligen en person med inbyggd diskmaskin, vilket jag ber alla mina vänner om att hålla för sig själva när ni träffar någon kommande kille till mig

Guu va jag babblar, blir visst en lång blogg iaf, Men nu ska jag komma till mina pojkar!

Västeråspojkarna Jocke, Ola och Tobbe (känner fler i västerås men de är dem här tre jag vill prata om för de är dem jag känt längst) Hur ska man då förklara hur jag lärde känna dem... Jo så här var de.. För längesedan... eller åtminstone för några år sen, Var Elin tillsammans med en kille som heter Ture. Dem träffades genom den underbara sidan lunarstorm. Ture känner Jocke, Elin känner Martina, Ture och Elin parade ihop Martina med Jocke. Vilket då ledde till att jag genom Martina lärde känna Jocke. När Jag väl lärt känna honom så fick jag också lära känna Ola, och något år senare lärde jag också känna Tobbe... Komplicerat? Inte så värst va, Allt handlar om kontakter helt enkelt. De som jag pratade om i början av bloggen var att jag kommit fram till att tiden sen jag började lära känna dessa har verkligen förändrats, och de finns faktiskt en tid med dessa som jag saknar, Jag skulle kalla de Tibia-tiden, då ALLT cirkulerade kring tibia (och jobb för Ola dock) Men för de andra två handlade allt om tibia, man kunde hålla koll på deras sömntider genom tibia, Spela tolv timmar, sova tolv timmar.. ungefär så var de. Iaf på den tiden så var dessa pojkar väldigt impulsiva dem kunde ta en roadtrip bara så där, gå långa promenader (Ja jag vet de rörde faktiskt på sig ibland) köpa flera kundvagnar med cola men framför allt så hade de en förkärlek till Sanning eller konsekvens, Blev ganska många långa nätter med de. Men i början när man lärde känna dem så var de alltid Jocke man hade mest kontakt med, han kunde helt spontant skicka jättesöta sms (inte bara till mig, Jag och Elin kom fram till att han skickar samma sms till flera:P) Men då kände man sig lite bättre till mods, men sen han flyttade till Tyskland så ska man vara glad om man får höra från honom någon gång varannan vecka, Tycker verkligen de är jättetrist. Men jag är glad för att Jocke har hittat en som Antonia, Håll fast vid henne, Jocke! Nu är de mer Ola som skickar sms och Tobbe skickar på msn. Fast att Ola skickar har jag fått beskrivningen att han bara skickar för att jag har 3 precis som han, Nått ska man ju skylla på eller hur:P Som jag känner de så har jag och Ola en speciell relation, jag tror att vi känner varandra bättre än vad vi tror. På ytan framstår Ola som en blyg kanske lite tillbakadragen kille, Men lär man känna honom så är han hur go som helst och inte alls lika blyg som han själv tror iaf:P Sen är de ju bara lille Tobbe kvar (han kommer bli irriterad på mig för jag kallar honom liten:P) När jag först träffade honom så tyckte jag han var en katig (katig=kaxig) festprisse... Detta tycker jag dock fortfarande, men även att han är en kille som verkligen bryr sig om sina vänner. Han är faktiskt den som stöttat mig mest sen han fick reda på att jag har diagnostiserad depression. Jag är verkligen så tacksam för att jag har honom. Jag är dessutom så himla glad för hans skull att han har hittat en toppentjej och dessutom börjat plugga, Kan de bli bättre? Jag tror faktiskt inte de.

Nu tänkte jag bara avsluta med att säga att ni som jag inte har nämnt här inte har mindre betydelse för mig, till exempel Emil, Cecilia, Jennie, Jens med flera.

Och som tack för att ni har läst den här bloggen tänkte jag nu bjuda på lite roliga citat som jag har hittat i min dassbok

"Motion är bara strunt. Är du frisk så behöver du den inte och är du sjuk så bör du undvika den" /Henry Ford

"Jag blir inte alls förolämpad av alla skämt om dumma blondiner för jag vet att jag inte är dum. Jag vet också att jag inte är blond" /Dolly Parton

"kallar de PMS eftersom galna kosjukan redan var upptaget"/ Okänd

"ingenting förstör romantik så mycket som en kvinnas sinne för humor" /Oscar Wilde

"Kvinnor borde ha en lapp i pannan där de står -Folkhälsomyndigheten varnar: Kvinnor kan allvarligt skada din hjärna, dina genitalier, ditt bankkonto, ditt självförtroende, dina rakblad och ditt anseende bland dina vänner" Jeffrey Bernard

"Självklart älskar jag kvinnor. Historiskt sett så har män alltid attraherats av ondskan"/Timothy McClanahan

Ni vet ju att jag har börjat plugga till sjuksköterska och nu håller vi på att läsa om omvårdnad. Då får vi läsa om mångfald och etik. De är en sak som jag o min studiegrupp har tänkt på, Att vi svenska anpassar oss mer o mer efter de invandrare som kommer hit med sina traditioner att de verkar som att vi håller på att glömma bort oss själva. Vi får ju inte ens gå runt på stan och säga att vi tycker om Sverige utan att vi blir kallade rasister. De är ju knappt så att vi får sjunga vår egna nationalsång på nationaldagen. Är de någon som tror att något land skulle anpassa sig till oss om vi skulle bli tvugna att fly någonstans? Jag har faktiskt mycket svårt att tro de. Som kurslitteratur så håller jag just nu på att läsa "omvårdnad i ett mångkulturellt samhälle" Där står de att om vi svenskar inte tillåter våra barn att leka med invandrare så är vi rasister, men om en invandrare inte vill att dennes barn ska leka med svenska barn så kallar de det kultur, Då har jag en liten fråga, Vad är skillnaden?
Jag är inte rasistisk bara för att jag säger de som jag tror att många svenska tänker. Varför ska man skilja så himla mycket på kulturer, De är ju trots allt ett jämnställt samhäller vi lever i menär de verkligen så jämnställt när vi svenska inte får tala om bra saker om sitt egna land. Jag anser att en svensk har rätt till att älska sitt och dessutom ha rätt till att säga de utan att vara rasist. Jag känner personligen att politiker upp i stockholm har försökt att få detta samhälle så jämnställt att de nu istället har slått över. En tjej i min studiegrupp berättade förresten att hon har en kompis som är från bosnien och alltså då själv är invandrare, men iaf, Dem har tydligen en bok på sitt hemspråk som handlar om hur man utnyttjar det svenska systemet?
Jag vill som sagt inte framstå som någon rasist i de blogginlägget, för jag tycker de är kul med nya kulturer, men jag vill bara få känna mig som en svensk som har rätt till att säga saker om sitt land, sjunga nationalsången på nationaldagen utan att bli kallad just rasist. Ni måste tro att jag blivit heltokig när jag skriver de här men de är jag inte, Jag inser bara hur allting faktiskt blivit efter att man försöker anpassa sig efter andras kulturer de har gått till överdrift helt enkelt, Jag tycker på något vis att kommer de hit får de gärna ha med sig sina traditioner och så där, men att dem ändå ska anpassa sig efter hur Sverige är.
Jag är en svensk som tycker om mitt land och som vill kunna säga de till ett gäng invandrare utan att bli kallad rasist, För visst är de så att vi svenskar gärna håller tyst, men någon gång måste även vi få säga vad vi tycker och stå upp för de vi tycker utan att bli kallad just rasist...
Ni tycker som sagt att jag är helkonstig... Då får ni tycka de.. Jag har bara en åsikt.. Och de är ju sällan någon faktiskt lyssnar på den