Nja... jag kan nog gå med på att Ola är sämre på att uppdatera.... Men jag har faktiskt en anledning, jag har inget internet ÄN... jag håller på att gå under. Dessutom har min mobil pajat så jag får använda min fina rosa mobil inte för att det gör något men msn funkar tydligen inte på den... Gjorde det visserligen inte på min nya heller, skrev till en och då ploppade det meddelandet upp i någon annans ruta, hade kunnat bli riktigt pinsamt om jag skrivit något som absolut inte skulle kommit fram till någon person.
Jag sitter o tänker på min förra blogg, då jag bad er skriva komplimanger om mig, Dem var verkligen toppen, Kändes skönt att höra att man inte är helt värdelös som man alldeles för ofta känner sig nu för tiden.
Jag kom att tänka på en sak, Ni som läser det här är förmodligen mina bästa vänner, tror inte att så många andra läser min blogg, men jag tror sällan att ni vet så mycket om vad som har hänt med mig det senaste året? Kanske skulle jag ta o dra en liten sammanfattning om det...
Som många kanske vet har jag känt mig väldigt nedstämd enda sedan min farmor gick bort, och desto fler motgångar som kom desto mer sjönk mitt *braiga* humör.... När jag sedan flyttade upp til örebro så tror jag att depressionen tog ut sin fulla rätt, Inte nog med att jag blev deprimerad, jag fick tvångstankar dessutom, och inte vilka tankar som helst utan den värsta sorten som jag kan tänka och förmodligen alla kan tänka sig, Mina tankar handlade om att kunna skada mig själv eller till o med någon annan. När jag inte klarade av detta längre sökte jag upp skolhälsovården, efter några samtal där blev jag skickad till psykiatrin i Örebro, Efter möte med både läkare och psykiatriker så fick jag antidepressiva tabletter och även sömn tabletter.
Men inte nog med mina tvångstankar, jag fick panikångest och en massa andra symtom som gjorde livet till ett helvete.. när jag i slutet av sommaren skulle ha åkt upp till örebro så tog det emot så pass mycket att jag hade panikångest i en halv vecka, det var då jag bestämde mig för att göra mig av med allt som har med Örebro att göra (förutom Elin). Psykiatrin i Örebro skickade mig vidare till psykiatrin i Eksjö, där jag nu går på samtal för att kunna hitta det bästa sättet för att ta mig igenom det här. Så min behandling har inte börjat än, men jag mår mycket bättre av att gå dit. Just nu så äter jag den högsta dosen som är tillåten för den sortens tabletter jag tar, jag tar dessutom den starkaste sortens tabletter alltså dubbelt upp av allt.
Jag skriver inte det här för att ni ska må dåligt för mig skull, jag skriver det här för att ni ska förstå, och inte få en chock om ni tycker att jag har förändrats, vilket jag förmodligen har gjort, men jag försöker dölja det så gott det går. Som mina vänner känner jag att ni måste förstå hur jag har det. Jag vet att några som jag har pratat med vill hjälpa mig genom det här och jag uppskattar verkligen det, men ni måste låta mig komma till er det funkar inte att ni tjatar på mig, men för er som vill hjälpa mig så länkar jag lite här
http://www.sjukvardsradgivningen.se/Artikel.asp?CategoryID=25889
http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=19910620000077&DocTypeID=7&UserTypeID=2
Om ni läser det här så kanske ni kan förstå lite bättre hur allting funkar inom mig just nu.
Många säger att dem är deprimerade, men det är bara ett tillstånd, jag har levt i det tillståndet i fyra år och det ledde nu till att jag klassas som psykiskt sjuk (inte bara onda människor som är psykiskt sjuka) Jag har en sjukdom som jag bestämt mig för att ta mig igenom. Vill ni hjälpa mig så säg till så jag vet att ni alltid kommer finnas där, men ni behöver inte känna er tvugna till att hjälpa mig, Jag accepterar båda sidor, för ibland kan man behöva ha några vänner som inte vill accpetera som inte tänker på en som en psykiskt sjuk människa. Många utav er undrar säkert varför jag inte berättet något tidigare, Det är som med alla andra sjukdomar, Jag vill inte att ni ska se den sjuka Johanna (jojj) Jag vill att ni ska tänka på mig som ni alltid har gjort, För om jag inte är där nu så ska jag komma tillbaka.
Jag hoppas att jag inte har skrämt iväg er nu, jag har alltid varit rädd för att mina tankar ska bli handlingar, Under den värsta tiden så skadade jag aldrig någon annan eller mig själv.
Jag hoppas att ni känner att jag fram till nu alltid har stöttat er och hjälpt er så mycket jag bara kunnat, men det gjorde att jag glömde bort mig själv i alltihop, jag glömde ta reda på hur jag själv mådde utan tänkte oftast bara på hur alla mådde och såg till att de skulle må, Men nu är det tid för mig att ta hand om mig själv. Men ni ska veta att jag kommer finnas här för er iaf, fast kanske inte i den mån jag funnits för er tidigare. Men jag lovar att jag ska ta mig tillbaka!
Som sagt jag hoppas att jag inte har skrämt iväg er nu, men som sagt jag mår bättre nu än vad jag gjort tidigare och har jag lyckats hålla mina tvångstankar till enbart tankar så ska de fan i mig inte gå ut som handlingar.
Min psykolog säger att jag har goda chanser för att bli helt frisk. Gör mig en tjänst och håll tummarna för att jag kommer bli helt frisk ni behöver inte hjälpa mig mer än så.
Tack för att jag har er mina toppen vänner utan er hade jag aldrig klarat av det här!