En natt full av ångest
2010-10-24 @ 00:22:03 // 
Allmänt // Kommentarer (2)
Gårdagens natt var en av de värsta på länge. Drabbades av en fruktansvärd panikångest och det var längesen jag hade det och jag vet inte riktigt varför den kom.
Gårdagen började i varje fall oerhört sent, och jag gjorde mig iordning för att åka ner till Emil för att säga hej då till honom eftersom han ska flytta tillbaka till Skåne efter 3 år i småland. Hade hoppats på att han skulle bli kvar ett tag till. När det var dags att ge honom sista kramen innan jag skulle kliva på bussen var jag tvången att hålla tillbaka tårarna, förstår inte varför det ska kännas så jobbigt. Vi har känt varandra i fem år och även att vi inte haft en toppen kontakt hela tiden så har han alltid funnits där och det kommer han fortsätta att göra men nu återigen på väldigt långt avstånd.
Efter att jag sagt hej då till honom så bar det av hem till Dan för att dricka lite alkohol och plåga honom igenom Idol. Tiden tickade iväg och efter att jag missat den planerade bussen så bestämde jag mig för att ta en promenad hem, då jag kände att jag bara ville hem. Väl hemma så kände jag att jag inte ville vara här, tårarna kom, paniken, ensamheten och andningssvårigheterna började smyga sig på och den höll mig vaken till efter 6 på morgonen då jag efter långa prat med underbara vänner på msn kände att jag förmodligen lugnat mig så pass mycket att jag skulle kunna somna, vilket jag gjorde.
Jag skulle bara vilja veta VARFÖR? Jag kommer inte ens ihåg när jag kände så här förut, på ett sätt är det kanske bra att det kom nu eftersom jag ska till min nya läkare på måndag och prata med honom angående min depression. Det kändes som att jag skulle kunna ta mig igenom det här nu men nu har jag inte varit hos en psykolog på ett halvår och det är kanske dags att börja gå igen, man behöver kanske någon att prata med regelbundet trots allt!
Älskar alla er som står mig nära och som står ut med mig, ni är minst lika starka som jag!
Allmänt
Gårdagen började i varje fall oerhört sent, och jag gjorde mig iordning för att åka ner till Emil för att säga hej då till honom eftersom han ska flytta tillbaka till Skåne efter 3 år i småland. Hade hoppats på att han skulle bli kvar ett tag till. När det var dags att ge honom sista kramen innan jag skulle kliva på bussen var jag tvången att hålla tillbaka tårarna, förstår inte varför det ska kännas så jobbigt. Vi har känt varandra i fem år och även att vi inte haft en toppen kontakt hela tiden så har han alltid funnits där och det kommer han fortsätta att göra men nu återigen på väldigt långt avstånd.
Efter att jag sagt hej då till honom så bar det av hem till Dan för att dricka lite alkohol och plåga honom igenom Idol. Tiden tickade iväg och efter att jag missat den planerade bussen så bestämde jag mig för att ta en promenad hem, då jag kände att jag bara ville hem. Väl hemma så kände jag att jag inte ville vara här, tårarna kom, paniken, ensamheten och andningssvårigheterna började smyga sig på och den höll mig vaken till efter 6 på morgonen då jag efter långa prat med underbara vänner på msn kände att jag förmodligen lugnat mig så pass mycket att jag skulle kunna somna, vilket jag gjorde.
Jag skulle bara vilja veta VARFÖR? Jag kommer inte ens ihåg när jag kände så här förut, på ett sätt är det kanske bra att det kom nu eftersom jag ska till min nya läkare på måndag och prata med honom angående min depression. Det kändes som att jag skulle kunna ta mig igenom det här nu men nu har jag inte varit hos en psykolog på ett halvår och det är kanske dags att börja gå igen, man behöver kanske någon att prata med regelbundet trots allt!
Älskar alla er som står mig nära och som står ut med mig, ni är minst lika starka som jag!
Era åsikter
Postat av: elon
♥
Postat av: J0k3.se
<3
Trackback
